Inuti hjärnan på en mästerkriminell

Hanna tycker att hon är korkad, det är därför som hon inte uppdaterar. Eftersom att jag inte kunde komma på någonting som motbevisade hennes föreställning efter det att hon gått in i bommar, fått för sig att Dumbledore verkligen existerar och lekt burken utan att inse att hon var topless hela tiden, kunde jag inte protestera och ljuga om att hon visst var smart. Jag uppdaterar för att jag måste aktivera mig varje sekund. Det, plus att jag måste varva ner och skriva av mig efter alla mina kriminella aktiviteter under dagen. Just det, kriminalitet! Sådant brukar ju folk tycka är spännande. Varför tar jag då inte och berättar om min tokiga vardag där alldeles för mycket händer? En vardag där jag gör mig skyldig till fler brott än vad de flesta andra yrkeskriminella kan lägga till på sitt brottregister efter en hel livstid. Om du var som jag, med samma makt och genialiska sinne, skulle du bada i pengar, droger, lycka och det sekret som är det ofrånkomliga resultatet av umgänge med manliga prostituerade.

Bilden ovanför illustrerar naturligtvis inte mig själv. Jag skulle nämligen aldrig kunna sättas dit. Jag försvinner alltid spårlöst. Jag utför varje brott oklanderligt. Bara idag har jag hunnit med följande; rån av guldbutik, sprängt min skola i luften, kapat ett flygplan, smugglat in 568 liter vodka av "full-på-alla-fel-sätt"-varianten, kapat tunnelbanan (de körde för långsamt, vad kan jag säga?), frigjorde fem av mina inlåsta tjyvarkamrater och störtade en hel nazistisk underjordisk organisation. Allt på egen hand. Det där sistnämnda var brottsligt, men nog är jag något av en folkhjälte på grund av det. Snälla, tona ner ditt ihärdiga applåderande, det understryker bara hur patetisk du är jämfört med dig. Så vänta med de stående ovationerna. Jag tänker först och främst på ditt eget bästa.

Nåja, så här började dagen; med ett tunnelbanekap! Jag tog upp min AK-47 ur ryggsäcken, fick ett par irriterade blickar, och såg till att kliva in i förarvagnen. Av naturliga skäl skrämde detta slag på stackaren där inne. Men jag fick honom att öka farten, det gjorde jag allt. Jag var framme vid skolan på nolltid. Men eftersom att jag inte är så värst förtjust i skolan, som de flesta ungar, planterade jag en bomb där och gick ifrån i slow-motion samtidgt som jag satte på mig mina solglasögon för attskydda mig från ljuset. En del elever gick åt, men ni vet hur det är. Det är minst dubbelt om många som skolkar som det verkligen fanns inuti byggnaden, så mitt samvete är lika rent som metamamfetamin när det är som bäst. Efter det frigjorde jag fem av mina vänner som satt inne, så att vi skulle kunna utföra rån tillsammans som på den gamla goda tiden. Det hela var mycket trevligt. Sedan åkte vi Gran-Canaria fram och tillbaka, där vi kapade planet bara för att få gratis dinkar och en väldigt fin choklad jag hittade i flygplanskatalogen. Fast den andra gången hade ett par terrorister tänkt ta över, så vi knäppte dem. Vissa passagerare var besvärade över att behöva resa hela vägen med lik i mittgången, men jag förstår inte vad problemet är? Herregud, lite mer tid för förruttnelse krävs det ju liksom innan de börjar lukta.

I alla fall, så var det så att jag också störtade en Nazistorgansiation. Det kanske inte var så mycket en nazistorganisation, som det snarare var ett gäng med ungdomar i min egen ålder som hade misstänkt kort hår, lite för strikta uniformliknande kläder och antydan till mustasch på en av dem. Ni måste förstå att jag egentligen var upptagen, jag diskuterade ju transporten av 568 liter vodka, och så bara försöker de kommunicera med mig. En av dem visslade på mig så fort jag vände ryggen till! Jag har förståelse för att de flesta vill uttrycka sig med musik så ofta som möjligt, för konstnärlighetens skull, men vilket salt i såren det där var för mig! Jag som inte kan vissla! Och så påminner han mig om det! Nåväl, eftersoma att jag fortfarande hade min AK-47 lär killen aldrig mer kunna vissla igen.

I alla fall, om du är intresserad av några hundra liter vodka, hör av dig till mig.

//Caroline

Träffa Xzhibitt Ae

Jag snubblade över ett gäng videos bestående av konspirationsteorier, och stötte på den gamla hederliga om att ett UFO kraschade i Roswell 1947. Känn dig fri att googla detta. Så, med andra ord föll ett ämne att prata om ner i mitt knä, mycket som hur en komet faller ner på jorden.

Tänk om... vi verkligen besöks av utomjordingar? Här är en ännu bättre fråga: Hur skulle de se på människor?

Vi människor är ett gäng med skitstövlar och slynor, och vi vet det. Dessutom tenderar vi att klaga på detta faktum rätt ofta, utan att någonsin egentligen göra några större ansträngningar för att förbättra oss. Det är liksom alltid "fel på alla andra", om ni förstår vad jag menar. Vi har våra upp och nedgångar, och så länge vi inte befinner oss i en större kris brukar vi vara rätt trevliga och sötnosiga. Kanske är det så att vi ger oss själva lite för lite beröm; så hemska är vi väl ändå inte? Vad är så dåligt med att vara skitstövlar och slynor, när det kommer till kritan? Vi har fortfarande många positiva egenskaper trots det. Vi har förstört mycket, men vi har antagligen byggt upp ännu mer. Eller säger jag allt detta för att jag vill tro något gott om min egen djurart, eftersom att jag trots allt faktiskt tillhör den? Turligt nog stötte jag på en utomjording i en bar bara häromdagen, och han har gått med på att gästblogga om sin uppfattning av mänsklighet. Jag välkomnar dig, Xzhibitt Ae.

Tack så mycket, vackra och alldeles underbara Caroline! Det är altid lika svårt för mig att ta ögonen ifrån din skönhet. Låt mig berätta att det första som slog mig när jag kraschade här för femtio år sedan var hur pass vacker er natur är. Där jag kommer ifrån, planeten Faar Awaiz, är allt gjort av stål och svart sten. Vad jag inte gillar med den här planeten är hur jag blev arresterad nästan omedelbart efter min krash- trots att jag inte brutit mot någon lag! Den amerikanska regeringen spärrande in mig direkt och alla mina böner och protester var till ingen nytta. Självklart fick detta mig till att betvivla era vänskapliga avsikter. Ni sa att ni inte ville mig någonting ont, men betedde er som om ni menade den raka motsatsen. Det ska förtydligas hur vår egen ras är; ärlig, fredlig, godtrogen, och intelligent. Nästintill perfekt, med andra ord. Vi skadar ingen. Vi lever för sann kunskap och kärlek. Det enda dåliga med mitt hem är vår brist på natur. Nu när jag tänker efter, är vi nog rätt grå och ensidiga. Mänsklighetens små exentriciteter verkade för oss först helt obegripliga. Att forska om er har varit en enda stor berg-och-dalbana. Det är först nu som vi kunnat dra några riktiga slutsatser, men ni lär nog förbli något av ett mysterium till tidens slut.

Wow, om inte ni är ni duktiga på att plundra så vet jag inte vilka som är det. Våldtäkter, misshandel, kidnappning, stöld, dråp och mord. Listan över fruktansvärda brott som utförs på regelbunden basis är lång. Jag trodde att mitt hjärta skulle slitas itu första gången jag såg det, och jag förstod då inte alls. Jag undrade hur ni kunde leva så. Skadade det inte själen något avskyvärt mycket?

Det är först idag, så många år senare, som ett ljus börjar gå upp för mig. Ni förstår inte heller varför ni gör dessa saker! Många önskar att de kunde räddas från att vara så dåliga. Ändå fortsätter de begå brott. Knasigt, eller hur?

Och sedan slog det mig... just hur tråkig våran egen perfekta lilla ras är. Sanningen är att ingeting någonsin händer. Det mest spännande jag någonsin upplevt är min krasch på jorden. Och vet ni vad mer? Jorden får mig att bry mig. Det finns en massa saker jag inte förstår, som varför ni fixar de dyraste prylarna och sedan spenderar år på att klaga över hur ert i-landsliv suger. Jag kommer aldrig förstå varför ni är så snabba med att sälja ut er själv, eller attackera andra. Men jag tror att det är er magi- att jag inte förstår. Och jag tror att samma sekund som jag nu skulle förstå, skulle magin också blåsas bort.