Jag snubblade över ett gäng videos bestående av konspirationsteorier, och stötte på den gamla hederliga om att ett UFO kraschade i Roswell 1947. Känn dig fri att googla detta. Så, med andra ord föll ett ämne att prata om ner i mitt knä, mycket som hur en komet faller ner på jorden.
Tänk om... vi verkligen besöks av utomjordingar? Här är en ännu bättre fråga: Hur skulle de se på människor?
Vi människor är ett gäng med skitstövlar och slynor, och vi vet det. Dessutom tenderar vi att klaga på detta faktum rätt ofta, utan att någonsin egentligen göra några större ansträngningar för att förbättra oss. Det är liksom alltid "fel på alla andra", om ni förstår vad jag menar. Vi har våra upp och nedgångar, och så länge vi inte befinner oss i en större kris brukar vi vara rätt trevliga och sötnosiga. Kanske är det så att vi ger oss själva lite för lite beröm; så hemska är vi väl ändå inte? Vad är så dåligt med att vara skitstövlar och slynor, när det kommer till kritan? Vi har fortfarande många positiva egenskaper trots det. Vi har förstört mycket, men vi har antagligen byggt upp ännu mer. Eller säger jag allt detta för att jag vill tro något gott om min egen djurart, eftersom att jag trots allt faktiskt tillhör den? Turligt nog stötte jag på en utomjording i en bar bara häromdagen, och han har gått med på att gästblogga om sin uppfattning av mänsklighet. Jag välkomnar dig, Xzhibitt Ae.
Tack så mycket, vackra och alldeles underbara Caroline! Det är altid lika svårt för mig att ta ögonen ifrån din skönhet. Låt mig berätta att det första som slog mig när jag kraschade här för femtio år sedan var hur pass vacker er natur är. Där jag kommer ifrån, planeten Faar Awaiz, är allt gjort av stål och svart sten. Vad jag inte gillar med den här planeten är hur jag blev arresterad nästan omedelbart efter min krash- trots att jag inte brutit mot någon lag! Den amerikanska regeringen spärrande in mig direkt och alla mina böner och protester var till ingen nytta. Självklart fick detta mig till att betvivla era vänskapliga avsikter. Ni sa att ni inte ville mig någonting ont, men betedde er som om ni menade den raka motsatsen. Det ska förtydligas hur vår egen ras är; ärlig, fredlig, godtrogen, och intelligent. Nästintill perfekt, med andra ord. Vi skadar ingen. Vi lever för sann kunskap och kärlek. Det enda dåliga med mitt hem är vår brist på natur. Nu när jag tänker efter, är vi nog rätt grå och ensidiga. Mänsklighetens små exentriciteter verkade för oss först helt obegripliga. Att forska om er har varit en enda stor berg-och-dalbana. Det är först nu som vi kunnat dra några riktiga slutsatser, men ni lär nog förbli något av ett mysterium till tidens slut.
Wow, om inte ni är ni duktiga på att plundra så vet jag inte vilka som är det. Våldtäkter, misshandel, kidnappning, stöld, dråp och mord. Listan över fruktansvärda brott som utförs på regelbunden basis är lång. Jag trodde att mitt hjärta skulle slitas itu första gången jag såg det, och jag förstod då inte alls. Jag undrade hur ni kunde leva så. Skadade det inte själen något avskyvärt mycket?
Det är först idag, så många år senare, som ett ljus börjar gå upp för mig. Ni förstår inte heller varför ni gör dessa saker! Många önskar att de kunde räddas från att vara så dåliga. Ändå fortsätter de begå brott. Knasigt, eller hur?
Och sedan slog det mig... just hur tråkig våran egen perfekta lilla ras är. Sanningen är att ingeting någonsin händer. Det mest spännande jag någonsin upplevt är min krasch på jorden. Och vet ni vad mer? Jorden får mig att bry mig. Det finns en massa saker jag inte förstår, som varför ni fixar de dyraste prylarna och sedan spenderar år på att klaga över hur ert i-landsliv suger. Jag kommer aldrig förstå varför ni är så snabba med att sälja ut er själv, eller attackera andra. Men jag tror att det är er magi- att jag inte förstår. Och jag tror att samma sekund som jag nu skulle förstå, skulle magin också blåsas bort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar